Bättre sent än aldrig va ;} Idag fyller Alice 1 månad. Så jag tyckte faktiskt att det var på tiden att skriva den här "lilla" berättelsen nu, förbered er på långläsning hähä! Here we go! :)

Allting började faktiskt på måndagen den 24/9, då fick jag värkar runt 21-tiden. Den natten sov vi ingenting. Jag bara låg och kved, stöna och tyckte synd om mig själv - haha. Högg tag i Johans händer eller armar då det gjorde olidligt ont. Runt 3 på natten ringde jag in till förlossningen. Barnmorskan sa att vi skulle avvakta då jag berättade att värkarna var väldigt oregelbundna osv. Då försökte vi sova lite till, men det var svårt. Runt 12-tiden på tisdagen ringde jag igen .. Då var vi välkomna in och ca kl14 var vi framme. Väl framme och fått vårt rum så sätter dom sån där kurva på mig. Allting såg bra ut! Undersökte mig också vilket var en ren besvikelse .. Öppen 1 cm. Trodde jag skulle börja grina, haha. Lite mer trodde jag väl ändå! På kvällen, efter promenader och ett bad, när vi var redo att åka hem igen för allting stod väldigt stilla, så undersökte dom mig igen och då hade jag öppnat mig från 1 till 3 cm under kvällen där. Då ville dom hellre ha mig kvar! Fick en sovdos så jag sov mig genom värkarna under natten. Johan fick sova på en madrass på golvet. Glad att han fick stanna med mig! På onsdagen stod det stilla igen. Trots 100 vändor runt på sjukhuset så hände inget mer. Var öppen bara 3 cm hela tiden. Då åkte vi hem igen.

Dagarna som följde hade jag mycket värkar, väldigt oregelbundna men ibland gjorde dom pissigt ont och ibland var dom faktiskt helt okej.

På fredag kvällen tog värkarna mer fart! Den natten sov jag (mellan värkarna) i badkaret medan Johan fick sängen för sig själv. Skönt för han att få sova lite å! Lördag morgon väcker jag Johan klockan 06,12 och hade jättemega ont. Vi börjar klocka värkarna direkt och gjorde det till 07,20. Dom kom tätt, ca 3 minuters mellanrum och höll i sig 1-1,5 minuter. Ringde förlossningen och fick komma in direkt för hon hörde hur ont jag hade också .. Vi fixade lite, eller Johan gjorde, och bilfärden till Falun tog ungefär en halvtimme och hade en medelhastighet på 140 km/h. Och det hade jag inte en aning om! Det har Johan berättat i efterhand för mig, som tyckte det kändes som vi åkte i flera år. Puh! 09,14 skrivs vi in på förlossningen av världens bästa BM och efter första undersökningen så konstaterades det att jag var öppen 5 cm. Jippie, de går framåt! Fick prova lustgasen ganska snabbt efter jag kommit tillrätta där inne på rummet. Det var inget för mig .. Fick typ cellskräck av den. Usch och bläe. Blir erbjuden epidural istället, och det vill jag mycket hellre ha. Efter några timmar kommer läkaren som ska lägga den på mig. Han misslyckas 2 gånger, då kallar dom på en annan läkare och även hon misslyckas 2 gånger. Då gav vi upp! Orkade inte sitta framåtlutad och blickstilla genom värkarna. Det var vidrigt olidligt nästan. Blir då istället erbjuden kvaddlar i svanken och min BM jämför det med en geting som sticker en ungefär, när jag frågar om det gör ont. Tar väl de där förbannade kvaddlarna då tänker jag, men det var inte värt det. Inte alls värt det. Det gjorde så ont att jag bara skrek! Vidrigaste jag vart med om. EN geting? Snarare en MILJON getingar! Aldrig mer kvaddlar iallafall. Bada var den bästa smärtlindringen för mig, och bada gör jag från 13,25 och nån timme framåt. Underbart skönt! Medan jag ligger i badet är det skiftbyte mellan barnmorskorna. Inte alls kul tyckte jag som började gråta för jag tyckte så mycket om min BM. Istället kommer det in en gammal tant med läppstift på tänderna. Men med sig hade hon något bra och fint! Nämligen en underbar undersköterska. Hon och Johan var dom bästa stöden genom min förlossning. I badet började jag även få krystvärkar trots att jag inte var öppen tillräckligt. Men jag fick trycka på lite och liksom följa med, och det gjorde jag. Men efter ett tag kände jag mig sådär äckligt russin-skrynklig om kroppen ni vet haha, så då gick jag upp! Väl uppe så blir krystvärkarna mer intensiva. Dom tar då hål så vattnet går för mig, då var klockan 16,21. Jag hade även öppnat mig till 10 cm nu, men bebisen hade dock inte sjunkit tillräckligt men jag krysta ändå för det fick jag. Äckligt svårt att hålla emot! Efter vattenavgången mätte dom mjölksyra på bebisen och andra gången dom gjorde det så visade det sig att bebisen inte mådde så bra. Jag fick självklart panik .. Det var ju det sista man ville höra. Kl 17,05 fick vi veta att nu blir det sugklocka och funkar inte det så blir det akut kejsarsnitt. Jag kollar upp på Johan, och gråter av rädsla, som står på sidan om mig och ser så lugn ut. Så viskade han till mig att allt kommer att gå bra. Vilket gjorde mig lite lugnare. Nån minut efter sätter dom sugklockan. Åh herregud herregud, vilken fruktansvärd smärta! Kändes som att dom satte den bak i rumpan på världens största bajskorv helt ärligt, haha. Det och kvaddlarna var det värsta med hela förlossningen .. Strax efter drar dom i sugklockan två gånger samtidigt som dom tar hjälp av yttre press. Johan håller mig i handen, läkaren drar i sugklockan, BM hjälper att hålla upp mitt huvud så jag får hakan i bröstet, undersköterskan och nån mer trycker på min mage. Det kändes som att det var 100 pers i rummet .. Efter dom där två dragningarna med klockan konstaterades det att det inte händer speciellt mycket. Då blir det snitt. Akut kejsarsnitt medan jag är sövd. När dom berättar det hinner jag knappt bli rädd, alt gick så fort. Dom nästan kastade mig från den sängen till en annan. Springer iväg med mig! Johan får inte följa med in i operationssalen utan får sitta utanför på en stol, helt ensam. Älskade älskling! Han var mer rädd än mig, och det förstår jag. Min undersköterska är det sista jag ser innan jag somnar. Kl 17,19 börjar dom operera och 17,25 är bebisen ute - och andas inte på flera minuter! Hon hade svalt fostervatten med bajs i. När dom fick igång henne fick Johan komma in såklart. Han fick bära ner henne till avdelning 33 där dom skulle ha henne på observation minst en natt. Kl 17,47 var min operation klar och enligt journalen vaknade jag 18,41 och då kom min undersköterska fram och berättar att allt gick bra och att Johan o min lilla flicka är på en annan avdelning för det blev ganska så traumatiskt. Jag frågade henne säkert 5 ggr om hon var säker på att jag fått en flicka, haha. "menar du att jag fått en tjej?!" .. Jag var så sjukt inställd på en pojk så jag trodde knappt mina öron. Dom skjutsade ner mig till 33an när jag låg i sängen. Ställde sängen mot en vägg där nere och efter en liten stund ser jag Johan komma där och gå klädd i de gröna sjukhuskläderna med vårat lilla knyte i famnen. Så sött! Ville verkligen gråta men kunde inte för det smärta så mycket i magen. Johan la lilltjejen i min famn och jag höll på och smälla av så söt hon var! Jag tittade på Johan och frågade: det är en Alice va? Och han höll med, sedan berättade han hennes vikt och längd för mig.
Vi åkte sedan upp till förlossningen, utan Alice dock eftersom dom ville ha extra koll på henne, och där uppe fick vi den "berömda brickan" som jag sket fullständigt i. Det enda jag ville var att ringa till alla och berätta nyheten samt skynda mig tillbaka till Alice! På väg till 33an igen så stannade vi till så jag åtminstone fick ta kort på Johan när han satte upp en nål på datumet 29 sep 2012. En röd valde han, "för hon kommer säkert få så mycket rosa" ;')

Som sagt så blev det inte alls den förlossningen vi hade tänkt oss. Det var jobbigt att bo på bb i 4 dagar och att ha ett stort ärr på magen är inte heller kul. Men det är ingenting jag egentligen lägger tyngd vid, jag är bara evigt tacksam att vi har våran underbara lilltjej här nu! Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt.

Alice Rehn
29 sep 12
Kl. 17,25
3481 gram
51 cm lång
- vårat allt! ❤