Igår (okej, i förrgår eftersom klockan är över tolv) blev Alice 9 månader. Fattar inte hur fort tiden gått :) Om 3 dagar har hon funnits i våra liv exakt 39 veckor och 4 dagar, precis lika länge utanför magen som hon låg i magen, i vecka 39+4 är hon född. Häftigt! Våran lilla Grynet ;)

Jag tänker på min förlossning nästan varje dag, flera gånger i veckan iallafall. Tänk hur saker och ting absolut inte blir som man tänkt sig! Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle få göra kejsarsnitt. Fanns liksom inte på kartan .. Jag som var så sjukt taggad på att föda fram mitt barn till världen och sedan få upp h*n på bröstet. Hade liksom sett allting framför mig. Så ligger man där och kämpar & kämpar & kämpar och får inte alls den belöningen på det sättet man vill. Jag är glad att Alice kom ut frisk och framförallt att hon var vid liv. Men det kändes liksom som att någon snuvade mig på min drömförlossning i princip (om man nu kan ha en sån, haha) :) Det är ingenting jag alls mår dåligt över nu. Men jag har gjort. I början var det sjukt jävla tufft och jag var så ledsen att min förlossning slutade som den gjorde. Men känner inte så längre. Jag kan även titta på mitt ärr nu och känna kärlek för det, hur konstigt det än låter. Men det var ju därifrån Alice kom! Hon ville inte ta den vanliga vägen ut, min tös är ju speciell såklart :) Hon är så värd all smärta och alla ärr i hela världen (vilken konstig mening det blev, haha. Men ni fattar!) .. Jag kollar på henne och känner sån kärlek. Det är helt sjukt! Man vet inte vad äkta kärlek är innan man får barn, det bara är så. Sen att kärleken för hennes pappa växt nå enormt sen hon kom till världen, det är också helt galet! Trodde inte jag kunde älska Johan mer än vad jag gjorde innan, men det är möjligt. Min älskade (framtida) man! Man blir så stabila på något sätt. Vi mot världen! Typ så.

Jag har funderat mycket på hur nästa förlossning kommer bli. När vi bestämmer att Alice ska få ett syskon (vilket absolut inte är än, men självklart i framtiden) .. Jag är numera livrädd att föda vaginalt. Jag som alltid sett det som en cool grej, innan förlossningen med Alice, ser det nu som världens läskigaste grej typ! Jag vet bara att jag ska absolut vägra att bli hemskickad. Jag tänker inte vanka runt 5 jäkla dagar hemma med värkar minst en gång i timmen. Jag gör det bara inte. Jag ska bli igångsatt eller snittad direkt, det kan ni lita på ;) Alice är självklart värd all smärta som sagt. Men att gå 5 dagar hemma med värkarna from hell, inte så roligt! Jag fick knappt sova nånting och det var förmodligen därför min förlossning slutade med akut kejsarsnitt - jag var så förbannat jävla trött och slut. Orkade ju liksom inte. Det är inte humant, och jag blir så ledsen när jag tänker på att jag till&med ringde upp till förlossningen flera gånger och grät för att jag hade så ont och inte kunde sova. Tycker inte det ska vara så .. Nåt borde dom ju kunnat göra för mig. Eller..? Aja, nu är det över och förbi ;) Världens finaste flicka plockades ut ur min mage och det är jag tacksam över. Men det är ju så roligt att se tillbaka och tänka på hur allt var, och vad man tyckte var okej och vad man absolut inte vill vara med om nästa gång :) Jag är nog redo att ge Alice ett syskon om ca 2-3 år. Och det ser jag fram emot! Men just nu är det bara Hon som gäller, vår älskade lilla tös :) Som om mindre än 3 månader fyller ETT ÅR! Herremingud :) Fantastiskt samtidigt som det känns helt knasigt, haha.

Jag älskar dig och din pappa över allting annat, mitt underbara lilla hjärta! Vad gjorde vi innan dig? Hade betydligt mer ensamtid, men bara hälften så roligt också ;) Älskar livet. ❤