Likt förlossningen med Alice så fick jag gå med värkar många många dagar innan jag hade bebisen hos mig, närmare bestämt 9 lååånga dagar. Så allting började tisdagen den 25 juli med andra ord. Det vart några vändor in o ut från förlossningen från den dagen fram tills att han är född. Jag öppnade mig inte i den takt som jag ville, alls. Jag var inte ens öppen EN fjuttig cm när vi kom in första gången. Fick sovdos och sånt där bekvämt, som gjorde att jag åtminstone fick sova om nätterna. Jag avskydde när de skickade hem mig, det var min största rädsla. Att allting skulle sluta som förra gången liksom. Sa till Johan säkert tio ggr: ”kan inte bara vattnet gå, så vi slipper bli hemskickade hela tiden?!” Frustrationen var fruktansvärd o jag grät varje dag. Inte för att jag hade ont egentligen, utan mer för rädslan. Jag var rädd för både snitt o vaginalt, haha förstår inte hur jag trodde bebisen skulle komma ut på nåt annat vis! 

Den 3 augusti hade vi fått tid på Specialistmödravården kl 10.30, för att prata eventuell igångsättning/snitt. Natten till den torsdagen sov jag inte en enda blund. Mina värkar hade eskalerat o sovdosen var slut. Jag var så in i helsike trött. Johan o Alice sov så gott hela natten minsann. När Alice vaknade vid 06 på morgonen så stod jag inte ut mer o sa till Johan att jag måste få sova en stund innan vi ska till Falun, men jag var så hungrig så han fick göra frukost åt mig innan jag skulle sova. Vid 06.45 kröp jag ner under täcket o tänkte vila ögonen åtminstone en timme. Värkarna hade avtagit lite där på morgonkvisten skönt nog! När jag precis hade göttat ner mig i sängen så får jag sånt sjukt konstigt tryck neråt. Alltså det gjorde SÅ ONT! Kändes som att typ moderkakan brast samtidigt som jag ville både spy o skita ner mig. Skriker ”aj aj aj! Nej nej nej!” så Johan kommer springande. Känner hur det blir alldeles varmt o jag kan inte röra mig. Säger: ”okej.. antingen gick mitt vatten nu eller så kissade jag på mig! Men det ska nog inte göra såhär ont..” , jag ställer mig upp o det bara rinner! Hur mycket vatten som helst. Alldeles klart o fint fostervatten över heeela golvet! Jag går in i duschen medan Johan torkar för fullt. Haha! Ringer till min mormor före jag ringer till förlossningen, för o förbereda henne på att Alice kommer komma till henne typ nu! Värkarna hade inte kommit igång riktigt än efter att de avtagit. Så vi var hemma ett tag till, jag duschade o lite så. Men det var skönt o lämna Alice i tid ifall det skulle bli panik :) Efter ett tag så fick jag regelbundna värkar, jag sätter en Pampers newborn i trosorna hahaha, o så vi åker mot Falun.

Kl 10.20 blir vi inskrivna av en fantastisk barnmorska. De sätter CTG o allt såg fint ut. De ville inte kolla hur mycket öppen jag var riktigt än, pga infektionsrisken. Strax innan 11 så får jag väldiga smärtor. Får då tens på ryggen o det var HEAVEN! Mina värkar sätter sig vidrigt i ryggen så det var helt underbart. En timme senare kollar dom hur mycket öppen jag är, 6-7 cm. Min BM säger att jag ska få sitta på en pilatesboll för o få bebisen att sjunka lite mer och så. Men nån sån hann jag riktigt aldrig med, låg där jag låg minsann. Vid 13.00 får jag lustgas för smärtan. Så både tens o lustgas hade jag nu. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla lustgasen så mycket som jag gjorde. Vid förra förlossningen satte jag den över munnen två ggr o fick världens panik. Så jag var otroligt överraskad, för det var helt underbart med den ju! Fick in snitsen väldigt fort o den hjälpte från start. Strax efter det var det dags för personalbyte o jag fick panik, jag ville ju inte byta BM. Men fick gott göra det ändå, haha. Linda hette min nya BM och hon visade sig vara minst lika underbar som den första. Hon undersökte mig ganska snabbt efter vi hälsat o jag var fortf öppen lika mycket men nu var jag utplånad och huvudet hade sjunkit. Jag hade fortf inte rört mig ur sängen, låg där med den kära lustgasen o ba sög i mig! Haha. När huvudet sjönk mer o mer gjorde det så fruktansvärt ont. Jag grät o höll i min undersköterska såååå hårt och sa ”jag klarar inte av detta! Snälla, lyssna på mig! Det gör så ont, så ont. Jag klarar inte!”, undrar hur många ggr dom får höra det per dag ;) Men nog klarade jag det allt! Kl 13.40 får jag krystvärkar o det var så jäkla skönt, att få hjälpa till ordentligt. Trodde just det skulle göra så sjukt mycket ondare, hade vart så rädd för det. Men det var ju inget farligt alls somsagt. Jag höll fortf fast vid min kära lustgas o den var nu på högsta, jag var så sjukt skönt full mellan krystvärkarna haha! Jag kunde prata precis som vanligt o skratta, även när huvudet stod som högst. Både BM o uska var alldeles förvånade hur bra jag gjorde det. Minns inte vad jag sa dock, bara att jag frågade hela tiden om huvudet syntes. Och då frågade min uska om jag ville se med en spegel, och visst ville jag väl det! Hon frågade om jag ville känna också, men det vågade jag inte. Jag fick se när huvudet syntes bara lite lite. Sen fick jag se igen när det stod som högst. Och det var SÅ JÄVLA HÄFTIGT! Haha. Jag var helt fascinerad alltså. Jag krystade i nästan en timme och tyckte tiden gick så galet fort! Kändes som max 10 min. Det går fort när man har roligt minsann, haha. Kl 14.33 föds vår lilla bebis  ❤️ 
Navelsträngen var inte jättelång, så bäsen kastades upp på min mage, jag såg en snopp. Sa ingenting till Johan. Enda jag fick ur mig var: ”fyfaaan va coolt detta var! Fyfan va coolt!” Haha. Kunde inte sluta fascineras av mig själv, som precis tryckt ut en bebis från mitt allra heligaste utan att tycka det gjorde sååå ont ens. Fascinerande somsagt ja! Haha. Johan tog lite bilder på en alldeles färsk, kladdig bebis. Så säger han: ”alltså.. det är en pojke!” Han blev så glad så han började gråta. Min fina Johan. Han fick klippa navelsträngen medan jag låg där med benen i vädret. Haha. Hade så sjukt ont i benen alltså. Kändes som jag hade sprungit hur många mil som helst. Det var lite problematiskt för mig att kissa efteråt, så vi spenderade en hel massa tid på FL. Vi fick in den berömda brickan som var asgod. Förra gången kunde jag ju inte alls njuta av den eftersom Alice hamnade på neo efter allt panikartat som hade vart. Jag fick äran att ringa till Alice (och min mormor) o jag kunde inte sluta gråta när jag sa att hon hade fått en lillebror, som hon önskat sig. Helt fantastiskt! Hon sa dock ingenting, men log med hela ansiktet sa mormor haha. Till slut kunde jag iaf kissa o vi fick checka in på patienthotellet med vår lilla Carl, som var 52 cm lång och vägde in på stadiga 3720 gram.

Så älskad från första stund!

Bättre sent än aldrig va ;} Idag fyller Alice 1 månad. Så jag tyckte faktiskt att det var på tiden att skriva den här "lilla" berättelsen nu, förbered er på långläsning hähä! Here we go! :)

Allting började faktiskt på måndagen den 24/9, då fick jag värkar runt 21-tiden. Den natten sov vi ingenting. Jag bara låg och kved, stöna och tyckte synd om mig själv - haha. Högg tag i Johans händer eller armar då det gjorde olidligt ont. Runt 3 på natten ringde jag in till förlossningen. Barnmorskan sa att vi skulle avvakta då jag berättade att värkarna var väldigt oregelbundna osv. Då försökte vi sova lite till, men det var svårt. Runt 12-tiden på tisdagen ringde jag igen .. Då var vi välkomna in och ca kl14 var vi framme. Väl framme och fått vårt rum så sätter dom sån där kurva på mig. Allting såg bra ut! Undersökte mig också vilket var en ren besvikelse .. Öppen 1 cm. Trodde jag skulle börja grina, haha. Lite mer trodde jag väl ändå! På kvällen, efter promenader och ett bad, när vi var redo att åka hem igen för allting stod väldigt stilla, så undersökte dom mig igen och då hade jag öppnat mig från 1 till 3 cm under kvällen där. Då ville dom hellre ha mig kvar! Fick en sovdos så jag sov mig genom värkarna under natten. Johan fick sova på en madrass på golvet. Glad att han fick stanna med mig! På onsdagen stod det stilla igen. Trots 100 vändor runt på sjukhuset så hände inget mer. Var öppen bara 3 cm hela tiden. Då åkte vi hem igen.

Dagarna som följde hade jag mycket värkar, väldigt oregelbundna men ibland gjorde dom pissigt ont och ibland var dom faktiskt helt okej.

På fredag kvällen tog värkarna mer fart! Den natten sov jag (mellan värkarna) i badkaret medan Johan fick sängen för sig själv. Skönt för han att få sova lite å! Lördag morgon väcker jag Johan klockan 06,12 och hade jättemega ont. Vi börjar klocka värkarna direkt och gjorde det till 07,20. Dom kom tätt, ca 3 minuters mellanrum och höll i sig 1-1,5 minuter. Ringde förlossningen och fick komma in direkt för hon hörde hur ont jag hade också .. Vi fixade lite, eller Johan gjorde, och bilfärden till Falun tog ungefär en halvtimme och hade en medelhastighet på 140 km/h. Och det hade jag inte en aning om! Det har Johan berättat i efterhand för mig, som tyckte det kändes som vi åkte i flera år. Puh! 09,14 skrivs vi in på förlossningen av världens bästa BM och efter första undersökningen så konstaterades det att jag var öppen 5 cm. Jippie, de går framåt! Fick prova lustgasen ganska snabbt efter jag kommit tillrätta där inne på rummet. Det var inget för mig .. Fick typ cellskräck av den. Usch och bläe. Blir erbjuden epidural istället, och det vill jag mycket hellre ha. Efter några timmar kommer läkaren som ska lägga den på mig. Han misslyckas 2 gånger, då kallar dom på en annan läkare och även hon misslyckas 2 gånger. Då gav vi upp! Orkade inte sitta framåtlutad och blickstilla genom värkarna. Det var vidrigt olidligt nästan. Blir då istället erbjuden kvaddlar i svanken och min BM jämför det med en geting som sticker en ungefär, när jag frågar om det gör ont. Tar väl de där förbannade kvaddlarna då tänker jag, men det var inte värt det. Inte alls värt det. Det gjorde så ont att jag bara skrek! Vidrigaste jag vart med om. EN geting? Snarare en MILJON getingar! Aldrig mer kvaddlar iallafall. Bada var den bästa smärtlindringen för mig, och bada gör jag från 13,25 och nån timme framåt. Underbart skönt! Medan jag ligger i badet är det skiftbyte mellan barnmorskorna. Inte alls kul tyckte jag som började gråta för jag tyckte så mycket om min BM. Istället kommer det in en gammal tant med läppstift på tänderna. Men med sig hade hon något bra och fint! Nämligen en underbar undersköterska. Hon och Johan var dom bästa stöden genom min förlossning. I badet började jag även få krystvärkar trots att jag inte var öppen tillräckligt. Men jag fick trycka på lite och liksom följa med, och det gjorde jag. Men efter ett tag kände jag mig sådär äckligt russin-skrynklig om kroppen ni vet haha, så då gick jag upp! Väl uppe så blir krystvärkarna mer intensiva. Dom tar då hål så vattnet går för mig, då var klockan 16,21. Jag hade även öppnat mig till 10 cm nu, men bebisen hade dock inte sjunkit tillräckligt men jag krysta ändå för det fick jag. Äckligt svårt att hålla emot! Efter vattenavgången mätte dom mjölksyra på bebisen och andra gången dom gjorde det så visade det sig att bebisen inte mådde så bra. Jag fick självklart panik .. Det var ju det sista man ville höra. Kl 17,05 fick vi veta att nu blir det sugklocka och funkar inte det så blir det akut kejsarsnitt. Jag kollar upp på Johan, och gråter av rädsla, som står på sidan om mig och ser så lugn ut. Så viskade han till mig att allt kommer att gå bra. Vilket gjorde mig lite lugnare. Nån minut efter sätter dom sugklockan. Åh herregud herregud, vilken fruktansvärd smärta! Kändes som att dom satte den bak i rumpan på världens största bajskorv helt ärligt, haha. Det och kvaddlarna var det värsta med hela förlossningen .. Strax efter drar dom i sugklockan två gånger samtidigt som dom tar hjälp av yttre press. Johan håller mig i handen, läkaren drar i sugklockan, BM hjälper att hålla upp mitt huvud så jag får hakan i bröstet, undersköterskan och nån mer trycker på min mage. Det kändes som att det var 100 pers i rummet .. Efter dom där två dragningarna med klockan konstaterades det att det inte händer speciellt mycket. Då blir det snitt. Akut kejsarsnitt medan jag är sövd. När dom berättar det hinner jag knappt bli rädd, alt gick så fort. Dom nästan kastade mig från den sängen till en annan. Springer iväg med mig! Johan får inte följa med in i operationssalen utan får sitta utanför på en stol, helt ensam. Älskade älskling! Han var mer rädd än mig, och det förstår jag. Min undersköterska är det sista jag ser innan jag somnar. Kl 17,19 börjar dom operera och 17,25 är bebisen ute - och andas inte på flera minuter! Hon hade svalt fostervatten med bajs i. När dom fick igång henne fick Johan komma in såklart. Han fick bära ner henne till avdelning 33 där dom skulle ha henne på observation minst en natt. Kl 17,47 var min operation klar och enligt journalen vaknade jag 18,41 och då kom min undersköterska fram och berättar att allt gick bra och att Johan o min lilla flicka är på en annan avdelning för det blev ganska så traumatiskt. Jag frågade henne säkert 5 ggr om hon var säker på att jag fått en flicka, haha. "menar du att jag fått en tjej?!" .. Jag var så sjukt inställd på en pojk så jag trodde knappt mina öron. Dom skjutsade ner mig till 33an när jag låg i sängen. Ställde sängen mot en vägg där nere och efter en liten stund ser jag Johan komma där och gå klädd i de gröna sjukhuskläderna med vårat lilla knyte i famnen. Så sött! Ville verkligen gråta men kunde inte för det smärta så mycket i magen. Johan la lilltjejen i min famn och jag höll på och smälla av så söt hon var! Jag tittade på Johan och frågade: det är en Alice va? Och han höll med, sedan berättade han hennes vikt och längd för mig.
Vi åkte sedan upp till förlossningen, utan Alice dock eftersom dom ville ha extra koll på henne, och där uppe fick vi den "berömda brickan" som jag sket fullständigt i. Det enda jag ville var att ringa till alla och berätta nyheten samt skynda mig tillbaka till Alice! På väg till 33an igen så stannade vi till så jag åtminstone fick ta kort på Johan när han satte upp en nål på datumet 29 sep 2012. En röd valde han, "för hon kommer säkert få så mycket rosa" ;')

Som sagt så blev det inte alls den förlossningen vi hade tänkt oss. Det var jobbigt att bo på bb i 4 dagar och att ha ett stort ärr på magen är inte heller kul. Men det är ingenting jag egentligen lägger tyngd vid, jag är bara evigt tacksam att vi har våran underbara lilltjej här nu! Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt.

Alice Rehn
29 sep 12
Kl. 17,25
3481 gram
51 cm lång
- vårat allt! ❤