Likt förlossningen med Alice så fick jag gå med värkar många många dagar innan jag hade bebisen hos mig, närmare bestämt 9 lååånga dagar. Så allting började tisdagen den 25 juli med andra ord. Det vart några vändor in o ut från förlossningen från den dagen fram tills att han är född. Jag öppnade mig inte i den takt som jag ville, alls. Jag var inte ens öppen EN fjuttig cm när vi kom in första gången. Fick sovdos och sånt där bekvämt, som gjorde att jag åtminstone fick sova om nätterna. Jag avskydde när de skickade hem mig, det var min största rädsla. Att allting skulle sluta som förra gången liksom. Sa till Johan säkert tio ggr: ”kan inte bara vattnet gå, så vi slipper bli hemskickade hela tiden?!” Frustrationen var fruktansvärd o jag grät varje dag. Inte för att jag hade ont egentligen, utan mer för rädslan. Jag var rädd för både snitt o vaginalt, haha förstår inte hur jag trodde bebisen skulle komma ut på nåt annat vis! 

Den 3 augusti hade vi fått tid på Specialistmödravården kl 10.30, för att prata eventuell igångsättning/snitt. Natten till den torsdagen sov jag inte en enda blund. Mina värkar hade eskalerat o sovdosen var slut. Jag var så in i helsike trött. Johan o Alice sov så gott hela natten minsann. När Alice vaknade vid 06 på morgonen så stod jag inte ut mer o sa till Johan att jag måste få sova en stund innan vi ska till Falun, men jag var så hungrig så han fick göra frukost åt mig innan jag skulle sova. Vid 06.45 kröp jag ner under täcket o tänkte vila ögonen åtminstone en timme. Värkarna hade avtagit lite där på morgonkvisten skönt nog! När jag precis hade göttat ner mig i sängen så får jag sånt sjukt konstigt tryck neråt. Alltså det gjorde SÅ ONT! Kändes som att typ moderkakan brast samtidigt som jag ville både spy o skita ner mig. Skriker ”aj aj aj! Nej nej nej!” så Johan kommer springande. Känner hur det blir alldeles varmt o jag kan inte röra mig. Säger: ”okej.. antingen gick mitt vatten nu eller så kissade jag på mig! Men det ska nog inte göra såhär ont..” , jag ställer mig upp o det bara rinner! Hur mycket vatten som helst. Alldeles klart o fint fostervatten över heeela golvet! Jag går in i duschen medan Johan torkar för fullt. Haha! Ringer till min mormor före jag ringer till förlossningen, för o förbereda henne på att Alice kommer komma till henne typ nu! Värkarna hade inte kommit igång riktigt än efter att de avtagit. Så vi var hemma ett tag till, jag duschade o lite så. Men det var skönt o lämna Alice i tid ifall det skulle bli panik :) Efter ett tag så fick jag regelbundna värkar, jag sätter en Pampers newborn i trosorna hahaha, o så vi åker mot Falun.

Kl 10.20 blir vi inskrivna av en fantastisk barnmorska. De sätter CTG o allt såg fint ut. De ville inte kolla hur mycket öppen jag var riktigt än, pga infektionsrisken. Strax innan 11 så får jag väldiga smärtor. Får då tens på ryggen o det var HEAVEN! Mina värkar sätter sig vidrigt i ryggen så det var helt underbart. En timme senare kollar dom hur mycket öppen jag är, 6-7 cm. Min BM säger att jag ska få sitta på en pilatesboll för o få bebisen att sjunka lite mer och så. Men nån sån hann jag riktigt aldrig med, låg där jag låg minsann. Vid 13.00 får jag lustgas för smärtan. Så både tens o lustgas hade jag nu. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla lustgasen så mycket som jag gjorde. Vid förra förlossningen satte jag den över munnen två ggr o fick världens panik. Så jag var otroligt överraskad, för det var helt underbart med den ju! Fick in snitsen väldigt fort o den hjälpte från start. Strax efter det var det dags för personalbyte o jag fick panik, jag ville ju inte byta BM. Men fick gott göra det ändå, haha. Linda hette min nya BM och hon visade sig vara minst lika underbar som den första. Hon undersökte mig ganska snabbt efter vi hälsat o jag var fortf öppen lika mycket men nu var jag utplånad och huvudet hade sjunkit. Jag hade fortf inte rört mig ur sängen, låg där med den kära lustgasen o ba sög i mig! Haha. När huvudet sjönk mer o mer gjorde det så fruktansvärt ont. Jag grät o höll i min undersköterska såååå hårt och sa ”jag klarar inte av detta! Snälla, lyssna på mig! Det gör så ont, så ont. Jag klarar inte!”, undrar hur många ggr dom får höra det per dag ;) Men nog klarade jag det allt! Kl 13.40 får jag krystvärkar o det var så jäkla skönt, att få hjälpa till ordentligt. Trodde just det skulle göra så sjukt mycket ondare, hade vart så rädd för det. Men det var ju inget farligt alls somsagt. Jag höll fortf fast vid min kära lustgas o den var nu på högsta, jag var så sjukt skönt full mellan krystvärkarna haha! Jag kunde prata precis som vanligt o skratta, även när huvudet stod som högst. Både BM o uska var alldeles förvånade hur bra jag gjorde det. Minns inte vad jag sa dock, bara att jag frågade hela tiden om huvudet syntes. Och då frågade min uska om jag ville se med en spegel, och visst ville jag väl det! Hon frågade om jag ville känna också, men det vågade jag inte. Jag fick se när huvudet syntes bara lite lite. Sen fick jag se igen när det stod som högst. Och det var SÅ JÄVLA HÄFTIGT! Haha. Jag var helt fascinerad alltså. Jag krystade i nästan en timme och tyckte tiden gick så galet fort! Kändes som max 10 min. Det går fort när man har roligt minsann, haha. Kl 14.33 föds vår lilla bebis  ❤️ 
Navelsträngen var inte jättelång, så bäsen kastades upp på min mage, jag såg en snopp. Sa ingenting till Johan. Enda jag fick ur mig var: ”fyfaaan va coolt detta var! Fyfan va coolt!” Haha. Kunde inte sluta fascineras av mig själv, som precis tryckt ut en bebis från mitt allra heligaste utan att tycka det gjorde sååå ont ens. Fascinerande somsagt ja! Haha. Johan tog lite bilder på en alldeles färsk, kladdig bebis. Så säger han: ”alltså.. det är en pojke!” Han blev så glad så han började gråta. Min fina Johan. Han fick klippa navelsträngen medan jag låg där med benen i vädret. Haha. Hade så sjukt ont i benen alltså. Kändes som jag hade sprungit hur många mil som helst. Det var lite problematiskt för mig att kissa efteråt, så vi spenderade en hel massa tid på FL. Vi fick in den berömda brickan som var asgod. Förra gången kunde jag ju inte alls njuta av den eftersom Alice hamnade på neo efter allt panikartat som hade vart. Jag fick äran att ringa till Alice (och min mormor) o jag kunde inte sluta gråta när jag sa att hon hade fått en lillebror, som hon önskat sig. Helt fantastiskt! Hon sa dock ingenting, men log med hela ansiktet sa mormor haha. Till slut kunde jag iaf kissa o vi fick checka in på patienthotellet med vår lilla Carl, som var 52 cm lång och vägde in på stadiga 3720 gram.

Så älskad från första stund!